Ett nytt jag?

Jag börjar smått undra om jag har blivit sjuk. Man kan nästan säga att jag har haft semester sedan mitten på januari och det kan ha satt sina spår. Särskilt med tanke på att att min vardag innan denna period inte på något vis har kunnat liknats vid semester. Eller, semester är förmodligen fel ord i de två ovanstående meningarna, mer eller mindre självvald sysslolöshet kanske passa bättre in. Denna sysslolöshet är i högsta grad relaterad med mina tankar om min eventuella sjukdom, som kan benämnas som mild apati. Jag har nämligen inget inkomstbetingade jobb spikat i höst och jag är inte det minsta orolig eller uppjagad över det, inte likt mig! Denna sinnesstämning i jämförbar situation har inte infunnits hos mig sedan jag gick på gymnasiet och fortfarande levde mer eller mindre på mina föräldrar och alltså inte hade några dyra räkningar att betala och alltså inte hade någon anledning att stressas över att inte ha jobb.
Jag går runt i någon " det löser sig"-bubbla. Eller så har jag fallit till föga för tanken eller bekvämligheten att det kommer lösa sig då David flyttar upp och att tid är viktigare än pengar. Men attans vad lätt det är att tappa bort sig själv ibland.

Egentligen är nog kärnan till min känsla att jag borde vara oroad över att jag eventuellt inte kommer klara hyran själv i höst en feministisk tanke om att jag inte vill vara ekonomiskt beroende av någon. Om jag inte har ett jobb kommer jag förmodligen få det ekonomiskt jobbigt i höst och därför borde jag vara oroad och då jag inte är det oroas jag över att jag inte är mer oroad. Eller så är jag bara uttråkad och längtar tills universitetet drar igång nästa vecka, till Stockholm och mina vänner och till allt annat som jag varit ifrån allt för länge. För egentligen betyder det ju kanske bara att jag kommer ha mer tid till studier, uppdrag och vänner och varför ställer jag krav på mig att klara en hyra själv som jag inte kommer behöva klara själv? Eller är det just den tanken, att jag inte behöver kunna klara mig själv, som gör att så många kvinnor i parförhållanden lyckas sämre i sina karriärer än sina de kvinnor som väljer att leva som singlar?